Idag har jag troligtvis 65 dagar kvar i sahuarita, 2 månader, föstår ni hur sjukt det är? Inte nu till helgen men nästa ska jag ut med carro och gänget och campa i madera, helgen efter är det prom, helgen efter ska vi först upp till Phoneix en natt och sedan köra vidare till Sedona för att fira Påsk med hela stora "familjen". Efter är den en helg, sedan Avicii, och sedan två veckor efter det graduation. Det känns heelt galet men samtidgt ser jag jätte mycket fram emot att komma hem till Umeå igen. 

 

Även om det känns som att mitt år börjar gå mot sitt slut så får det mig att tänka på hur myyyycket jag har varit med om. Kan ju bara börja med alla platser jag har fått se, allt från New York, Los Angeles, The Grand Canyon lilla Sahuarita, Hawaii, Salt Lake City och sååå mycket mer. Vilka alla är helt otroliga och inte många som har varit på alla dessa ställen, inte ens amerikanerna, kan utan tvekan säga att jag har sett mer av amerika jämfört med dom flesta av mina kompisar här. Jag är verkligen otroligt tacksam över att jag fått sett alla dessa ställen. 

 

Och alla människor jag fått lärt känna från, boksavligtalat, hela världen. Vilket jag tycker är jätte kul och kommer garanterat att vara en fördel i framtiden, inte bara genom kontakten men även alla saker jag lärt mig av dessa människor. Alla nya kulturer, språk och bara få lära sig om hur andra lever, något jag kommer ha med mig genom resten av livet. Det är något som öppnat upp mitt sinne, raderat fördomar och skapat mer förståelse och absolut ett intresse att lära känna fler och lära sig ännu mer. 

 

Jag känner att jag blivit så mycket mer självständig, och måste säga att detta började redan innan jag åkte. Att ta tag i detta från början, följa sina drömmar och fixa allt som var tvungen att vara fixat innan och faktiskt sätta sig på det där planet och flyga över hit. Och även om jag har som en mamma här med så är det såklart inte samma sak, jag har varit tvungen att ta tag i saker på egen hand, brottas med känslor på egen hand och ibland känna sig väldigt ensam. Och bara det faktum att jag klarat av allt det här på egen hand, det här är mitt och kommer alltid vara mitt. 

 

Jag har blivit sååå mycket mer modigare, att sätta sig på ett plan and fly to the unknown, först att spendera tid i New York med människor jag aldrig träffat förrut, sedan att sätta sig på ett annat plan och flyga till en liten stad som kallas Sahuarita, kliva ur planet och möta en familj som jag aldrig heller träffat och veta att du ska bo hos dom i 10 månader. Sedan gå till en skola första dagen där du inte känner en enda person, inte pratar språket helt klart, inte kan några regler och allt är heeelt upp och ner. Sedan att vara så framåt och öppen för att försöka göra kompisar. Jag kommer bara ihåg första skoldagen då jag gick på volleyboll tryouts(?), aldrig spelat sporten, aldrig träffat människorna eller coachen men människorna jag träffade där är några av mina närmaste idag. Dom första veckorna var jag såå långt utanför min comfortzone, det var verkligen lite sånna där "yolo" moments, då det bara va att göra lite galna saker, glömma bort att man kan komma ut dålig från det och bara chansa helt enkelt! 

 

Jag har också lärt mig att inget kommer till dig i livet, det är du själv som måste ta tag i saker du vill ha gjorda. Att fara på ett utbytesår är något jag drömde om såå långe, och det var verkligen upp till mig att att se till att det skedde. Sedan när jag väl var här, allt är upp till dig att göra det till det år du vill att det ska vara. Kompisar kommer inte stå på rad utanför ditt hus, det är upp till dig att ta kontakt med människor, att ha det bra i familjen, att göra så mycket saker som möjligt, att ta initiativ i saker och ting. Bara när jag bytte värdamilj, jag kunde ha väntat mycket längre och hoppas att det kunde bli bättre, men jag ville inte slösa tid om det inte hade blitivt bättre, så jag tog själv tag i att byta fmailj, jag hittade själv en familj och flyttade så snabbt som möjligt, vilket utan tvekan är det bästa beslutet under mitt år. Älskar min nuvarande familj såå mycket, inte som min värdmamma men som min bästa kompis, samma gäller mina värdsystrar. 

 

Så glad att jag förstått och lärt mig alla dessa saker och tack vare det har jag blivit så mycket mer respektfull mot människor, myycket mer öppen och verkligen inte rädd att göra bort mig, haha har en sån mycket mer öppen personlighet och myycket mer "goofy", blivit lite små galen kanske haha, men ser det bara som positivt! Och eftersom jag bara har haft ett år här så har jag verkligen inte fokuserat på problem utan mest bara vifftat bort dom och fokuserat på allt bra istället. 

 

Jag vet att jag inte delat med mig så mycket av det som varit dåligt, men visst har det varit svåra saker med under året, som hemlängtan, inte trivas känna sig ensam för att nämna få. Men jag har haft ett sånt jädra bra år, och nu får jag det som att låta att det är över, vilket det verkligen inte är och jag ska verkligen försöka göra det bästa utav det som är kvar och ha som mål att kunna titta tillbaka med inga regreats at all. Så himla glad att jag for iväg på det här, och alla ni som läser som har det framför er, ni har sååå mycket att se fram emot! 

 

Nu vart det väldigt långt och djupt men antar att jag börjar inse att det börjar gå mot sitt slut och hur mycket jag har att vara tacksam över